Att bli lämnad när man behöver en annan människa som mest är något av det absolut värsta jag vet. När folk vänder mig ryggen och undviker mig mer och mer desto sämre jag mår. Men det är inte heller något jag direkt är ovan vid. Det slutar aldrig. Det finns ingen som står ut med mina dåliga sidor. Så länge jag är på bra humör och visar mina starka sidor så kan vem som helst älska mig, det är inte speciellt svårt att älska glada människor. Men när det vänder och jag mår riktigt dåligt och mina svaga sidor kommer fram, det är då folk lämnar mig. Det slår ALDRIG fel. Det händer varje gång. Lite sorgligt kan kanske tyckas, men jag har förstått sedan länge att det inte finns någon livspartner för mig, ingen som kan eller kommer kunna älska hela mig, även när jag inte mår bra och är svag.
Ingen har kunnat bevisa det.
Ingen.
Godnatt.
1 kommentar:
Jag trodde som du. Tills jag träffade han som nu är min sambo. Som finns när jag gråter, skrattar, får panikångest, är in i döden trött eller helt "normal". Som ställer upp och som stöttar. Som älskar mig i alla mina skepnader. Hoppas du finner en sån du också! Kram, Sussi
Skicka en kommentar