Evig vila

Kommer faktiskt inte riktigt ihåg när jag skrev denna. Men skulle tro att jag skrev den under en av de värsta depressionerna jag någonsin haft. Nästan lite skrämmande när jag läser den idag. jag kommer ihåg exakt hur jag mådde då när jag läser. *Ryser* Jag är ändå riktigt glad över att det var många år sedan jag hade en riktig depression senast.
(Och nej, jag var inte självmordsbenägen, och det var ingen sorg över någon kille heller).

Solen lyser
Jag går längs en strand
Lever mitt liv
Men sjunker i sand
Vart ska jag gå
Vart ska jag va
Vet ej var jag är
Mår ej vidare bra

Blommorna doftar
Jag visar mig glad
Himlen känns svart
Jag skriver en rad
Brevet till dig
Är inte glatt
Stjärnorna mörknar
Och himlen blir svart

Orkar ej längre
Klarar ej mer
Står på mina knän
Står där och ber
Du borde ha lyssnat
Du borde tatt mig till din
Du gör som du vill
Men jag somnar in