Känslokaos!

Ligger på sängen hemma hos mamma. Åkte hit för att komma ifrån allt och få vilat upp mig och koppla av innan jobbet börjar. Kanske kan fungera, det återstår att se när jag kommit hem igen.

Jag har börjat tänka massa igen... Jag är rädd och glad på samma gång. När man väl börjar komma på vem man själv är och vad man vill ha ut av sitt liv och kommer på att det inte finns liknande människor som tänker och filosoferar på samma sätt som jag, så ger jag upp. Tänker att jag klarar mej bäst på egen hand, att jag kan klara av att nå mina drömmar och mål utan att ha någon vid min sida, det finns ändå ingen som är som jag, och om det skulle finnas så är det svårt att finna och personen i fråga lär bo på andra sidan jorden.

När man nån gång träffar/pratar med en person som man märker är på något sätt likasinnad så blir man otroligt lycklig, hoppet finns att man kanske någon dag faktiskt skall finna lyckan. Jag kanske trots allt inte kommer vara ensam resten av livet. kanske jag kan dela mina drömmar och visioner med någon i framtiden, som brinner för samma saker som jag. Men på samma gång blir jag skrämd. När man så hårt gett upp tanken och helt plötsligt märker att det finns, DE FINNS! Det finns fler människor, fler medmänniskor som inte bara är ytliga materialister. Det finns folk som har ett djup, folk som tänker! Konstigt nog blir jag ledsen också. Hur stora kan oddsen egentligen vara att jag träffar någon, som är likasinnad, som jag attraheras av, som jag kan ha riktigt roligt med, som också attraheras av mig... känns som om oddsen är ganska små. Minn sinnesstämning är så kaotisk. En känsla jag inte upplevt på mycket länge, som jag inte trodde jag skulle uppleva på många år. Är det verkligen möjligt att den kommit nu? Varför?

Jag vill gå ut i skogen och skrika ut min frustration, vill omge mig av likasinnade, folk som lugnar och säger att de precis förstår mina tankar, mina innersta drömmar och visioner. Vill kunna diskutera intressanta djupa saker mer fler människor. Prata med andra människor som också känner att man inte riktigt tillhör, att det finns något annat, finns något större och viktigare än detta. Det finns inte många man kan prata med om saker som dessa, folk förstår inte, folk tycker jag är för knäpp eller för djup. Ge mej människor med djup! NU! JAG BEHÖVER DET!!