Jag sitter här och begrundar för en sekund varför allt krångel och allt jobbigt ska komma på en och samma gång. Och varför ska det komma just när man är på gränsen att inte orka med mer strul?
Jag känner mig som ett apatiskt flyktingbarn. Jag skulle inte komma på tanken att flytta mig utanför lägenheten för tillfället om det inte hade varit för att jag tvingade iväg mej till jobbet några gånger i veckan. Och dom dagarna jag är ledig från jobb tillbringas mestadels i sängen, sovande eller läsande. Där emellan försöker jag sitta i soffan en stund för att göra något annat, men klarar oftast inte sitta där mer än någon timme innan jag kryper ner i sängen igen.
Lägenheten gror igen och matlusten är som bortblåst. Huvudvärk och illamående är konstant mellan mina gråt-attacker.
Kan inte mer än att fundera över om det är någon sorts prövning på hur mycket en människa kan klara av?
Enligt Muphys lag så är det lagen om alltings jävlighet. Men jag tror nog ändå mer på O'Tooles lag som lyder "Murphy var optimist".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar