Makten att återta mitt liv

Nu har jag ägnat flera månader till att tänka, klura och försöka lösa diverse problem. Dock har jag hela tiden bara blivit slagen tillbaka på olika sätt. Allt gick så långt att jag inte såg något mer jag kunde göra, jag såg ingen mer lösning och jag hade inget hopp kvar. Detta fick mig att direkt överväga att avsluta mitt liv. Jag var alltså så olyckligt kär och förkrossad att jag inte klarade av att leva med dom otroligt starka och smärtsamma känslorna. Jag hade gett så mycket under så lång tid utan att direkt få så mycket stöd och kärlek tillbaka så jag var helt psykiskt utslagen.
   Men så tänkte jag ett steg till. Är jag verkligen beredd att bokstavligt talat offra mitt liv för så olycklig kärlek? Svaret blev nej. Jag kan inte offra mitt liv och mina näras välmående för en person som inte vill ta emot hjälp för att själv må bättre. Jag kan inte bara ge utan att också få lite tillbaka.

"Du är stark" säger många. Ja, det kanske jag var, kanske jag var stark. Annars hade jag nog inte kämpat så länge som jag gjorde. Men ingen kan kämpa ensam hur länge som helst för en annan människa utan att själv bli omhändertagen. "Du är väldigt djup" säger andra. Ja, jag är väldigt djup i mina tankar. Men vem kan komma till insikt om sig själv och situationer utan att gå in djupare i ämnet? Vem kan lära sig något om sig själv och sina egna känslor om man inte granskar och analyserar de situationer som uppstår? Hur ska man annars kunna bli en bättre människa, och hur ska man annars kunna göra det bättre nästa gång?

 Jag har insett att jag inte kan göra så mycket mer. Jag har pratat, diskuterat, förklarat och gett så många chanser under mer än 1,5 år. Vill inte han också kämpa så kan jag inte kämpa ensam. Jag har försökt av hela mitt hjärta på alla möjliga sätt under lång tid, kanske för länge. Jag har utarmat mig själv.

Jag såg en film när jag var hos min mormor senast. Lilla jag, inte mer än ett par/tre år gammal hjälpte min 1,5 år yngre kusin för att han skulle kunna öppna sina julklappar. Jag struntade i mina egna julklappar. Lät dom ligga i en hög oöppnade och ägnade mig hellre till att han skulle kunna öppna sina. Jag öppnade dom inte åt honom, bara hjälpte honom på traven. Det där har hållit i sig, jag har alltid under hela mitt liv åsidosatt mina egna intressen för att se till att andra har det bra först och främst. Vet inte var det kommer från, men ända sedan jag var så liten uppenbarligen.

Jag har haft mycket tid till att tänka det senaste. Den tiden har kanske varit nödvändig. Jag har kommit fram till att nu är jag tvungen att försöka komma tillbaka. Har börjat med att skriva listor igen på vad jag behöver göra. Har börjat ta promenader igen på 5 km varje gång. Även om det är skitkallt så får jag ändå solen och promenader hjälper mig att tänka klart. Idag under min ganska tidiga förmiddagspromenad gick jag och tänkte på vem som egentligen har rätt att styra mitt liv? Vem har makten att styra mina vägar och val i livet? Den enda som har den rätten och makten är jag själv, ingen annan kan göra min situation bättre, ingen annan kan få mig att må bra.
   Jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig själv. Allt handlar om mina egna tankar. Det är jag som har makten att återta mitt liv! Och varför skulle jag inte göra det? Varför skulle jag inte återta mina intressen och göra alla dom sakerna som jag brinner för och som får mig att må bra?

Ett steg för att komma i rätt riktning för min del är att få tag på ett annat jobb där jag kanske till och med kan trivas. Där jag får använda den kompetensen som jag besitter. Jag behöver ha tag på en bostad som jag vet att jag klarar av att betala och som jag vet att jag kan fortsätta bo i. Jag behöver utbyta tankar och funderingar med nya människor och gamla vänner. Jag behöver ta tag i att förverkliga mina drömmar om mitt halmbalshus och annat. Det finns mycket jag behöver göra, men det är bara jag som kan göra det. Så det är bara att börja, så kanske jag kan börja må lite bättre snart också.

Jag längtar till den dagen som är helt fri från tårar, och jag slipper bakslag...