Jag har den senaste tiden inte varit så aktiv här. Det har varit ganska få inlägg med lite längre mellanrum. Jag har heller inte varit så aktiv hemma. Det ena ger väl det andra antar jag.
Detta beror på att jag mått sämre. Jag har fått fler psykiska utmaningar nu än vad jag haft under större delen av sommaren, vilket jag förmodar har lett till bakslag. Min kropp gör åt med energi på elitnivå, inte för att jag gör så mycket ansträngande saker i andras ögon, men för mig är det en kamp att bara hitta på vad jag ska äta för tillfället.
Mitt psyke blev så totalt utbränt och överbelastat under en lång tid, både på jobbet och privat på samma gång, så jag fick inget andningsuppehåll. Jag hade ingen tid att hämta ny energi innan den försvann. Jag gick på energireserver som jag inte visste att jag hade, både fysiskt och psykiskt. Jag blundade för alla tecken som började komma om att något inte var som det skulle. Det mesta i min dåvarande tillvaro var ganska skevt. Jag var väldigt nära en kollaps, men jag fortsatte som jag höll på. Det hade intalats mig i att jag var svag och mesig osv och jag ville minsann visa att jag klarade mer än de trodde. Ingen människa klarar den psykiska pressen så lång tid utan att kollapsa, det förstår jag nu. Så kom en händelse som gav mig ett totalt chocktillstånd som ledde till sjukskrivning. Där sa kroppen ifrån. Framförallt hjärnan, men även vissa fysiska kroppsfunktioner började bråka.
Det blev som att kastas tillbaka. Så mycket som jag lärt mig om strukturer och mönster, planering osv var jag tvungen att börja lära om. Det kan vara tex sömnrytm, matrutiner, vanliga vardagliga övriga rutiner, tidsplanering, dagsplanering, socialt samspel mm. Allt man kan tänka sig. Jag vet inte längre hur mycket jag orkar i något sammanhang, varken fysiskt eller psykiskt, jag vet inte hur jag kommer reagera på olika händelser, jag vet nästan ingenting om hur jag fungerar just nu. Allt sådant håller jag på att ta reda på, vilket såklart tar väldigt mycket energi. Allt måste komma sakta och lugnt, annars pressas jag psykiskt och faller tillbaka i en stressnivå som jag inte kan hantera ännu. Allt måste få ta sin tid i lugn och ro.
Nu vet jag att jag gått för fort fram. Jag har mer eller mindre tvingat mig själv att orka saker som psyket egentligen inte orkar med. ÄVEN om jag egentligen vet att jag måste lyssna på varenda signal kroppen ger. När jag är helt ensam så är det enklare att lyssna på sin egna kropp än när man har andra runt sig. Då måste helt plötsligt psyket arbeta med det sociala samspelet samtidigt som allt annat ska fungera. Det blir inte bra. Det BLEV inte bra.
Jag kollapsade igår igen. Jag kastades bakåt igen. Jag hade helt plötsligt ingen psykisk ork kvar. Åter var den borta. Och vad innebär då kollapsen i detta fallet? Jo, jag går tillbaka till kraschen och måste bearbeta det som hänt och ta tillbaka det som jag redan hade kämpat mig till. Denna gången har matlusten försvunnit, lusten och orken till handarbeten har försvunnit, gråtattackerna kommer helt utan förvarning, min lilla struktur jag byggt upp fallerar, jag har ingen värme i kroppen, händer och fötter är iskalla, minnet börjar svikta igen, ligger mycket i sängen utan att kunna sova och utan att ha koncentration till att kunna läsa, klarar inte om omvärlden eller sociala spel allas. Vad behöver jag då? Vad vet jag? Jag kanske visste för en vecka sedan, nu vet jag inte längre. Jag har fallit tillbaka och vet inte riktigt vem jag är just nu.
Det enda jag vill just nu i skrivande stund är att få lov att "läka" i min takt. Jag vill komma tillbaka till den jag en gång var, även fast jag börjar förstå att jag nog aldrig kommer bli samma person igen. Kan man bli den samme efter en rejäl kris? Jag vill hitta en tillvaro som jag kan känna mig fysiskt och psykiskt trygg i. Där jag kan få ge min energi till det som den verkligen behövs till - att må bra i största möjliga mån tills jag kan känna mig tillfreds med mig själv och min tillvaro.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga denna gången. Det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu är att jag bör försöka ge mig själv motivation till att fixa något att äta, jag har nog inte ätit något på ca 1,5 dygn, och jag vet att det inte är bra. Magen kurrar lite gnälligt ibland, men illamåendet och mag-ontet har redan försvunnit. Men jag vet att jag BÖR, även om jag inte har den minsta lust.
Vad som drev mig in i kollapsen/utbrändheten/stressreaktionen/väggen kan jag dess värre inte gå in på i detalj än såhär öppet. Vet inte riktigt när jag kommer att kunna göra det heller. Men vissa saker måste bli avslutade först innan jag kan gå in mer på detaljer. Jag är i alla fall väldigt glad att myndigheterna förstår väldigt bra vad jag genomgår och de hjälper mig. FAKTISKT! De verkar se mig som den jag är och et förstår när jag förklarar, utan att jag ska behöva förklara om och om igen. För första gången i mitt liv tycker jag faktiskt att myndigheterna behandlar mig med respekt och att jag nästan föredrar att förklara för dem hur jag mår och känner än någon annan. Konstigt, men så är det.
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer här nu. Så jag ger upp för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar