Varför kan jag aldrig hitta någon som faktiskt kan göra mig glad i långa loppet. Ibland träffar jag någon som ger mej en gnutta hopp om att H.A.N kanske finns. Men alltid blir jag lika besviken. "Min" man har inte visat sig än... undrar just när han gör det, om han någonsin kommer att göra det.
Jag tror att många "nöjer sig" med något halvdant som man kan stå ut att leva med. Men jag kommer aldrig klara av att nöja mej. Jag är inte nöjd förrän jag hittat det bästa. Jag är en sån jävla pedant. Men jag kan inte tänka mej att leva hela livet med någon som jag tycker är "OKEJ". Då lever jag faktiskt hellre ensam
Jag måste kunna ha kul med min framtida man, det är nog det allra viktigaste. Sen finns det ungefär tusen andra saker som är väldigt viktiga för mig. Jaja, händer det så händer det. Jag vill som sagt ändå inte ha någon halvdan kille...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar